Jag är ju inte riktigt klok!!
En reflektion över mitt eget rymdeposliv!
Känsloapornas planet
Nu får jag ju ta och kamma mig!
Njut av frihetstiden, att få göra vad jag vill och bygga upp min tillvaro till en trygg och stabil verklighet.Sluta vara en naiv liten höna som tror på totala omtanken och öppenheten, som tror att livet skulle vara något lättmanövrerat, som bara ligger där som en gosande avslappnad hundvalp!
Det jag är ute efter gäller relationen med mig själv och hur den håller i ett kärleksförhållande.
Fråga: vad är mina krav egentligen, vad vill jag ha, hur mycket ställer jag till med själv?
Jag måste börja med att tänka på mig själv i den mening att strukturera upp mitt liv med en stabil grund och stadiga takstolar som skyddar mig när ovädren drar in.
Den oändliga tröttheten att inte kunna bygga upp säkerhetsområden, edens lustgård,
där jag kan få vara lugn och känna styrkan flöda in i mina hjärnvindlingar
på grund av inblandningar av mitt lätt neurotiska kontrollbehov eller rättare sagt min oro att bli lämnad som barnet som tappar bort sin förälder i den stora affären.
Det handlar ju mest om hur distanslös kärleken gör en,
hur översynen på en odefinierbar relation kan grumla till synfältet
och få fantasifostren att dansa en fyrtioåttatimmars ravepartydans
och då utan några som helst droger, det fixar ju kroppen alldeles själv i form av suggestion,en stor portion livlig fantasi
och det lilla barnet som inte vill bli lämnad,
och det lilla barnet som inte vill bli lämnad,
kvinnan som inte vill bli lurad, den gamla som inte vill bli glömd!
Hälsningar
Stencilia Runtomkringkvist
Det var värst…
… att en enda apa kan störa så!
Jag får verkligen vara en observant barnvakt åt mig själv och bromsa känslomässiga utsvävningar och tankevägar som bara biter sig själv i svansen, helt distanslöst och utan möjlighet att ifrågasätta beteenden på grund av avsaknad av den nödvändiga översikten!
Märkligt hur man hela livet, hittills, ständigt brottas med samma spöken som dyker upp i olika skepnader.
Att man inte lär sig känna igen deras karaktäristiska drag som talar sitt tydliga språk.
Det är som om man ser bort eller kanske helt enkelt av gammal vana tillåter sig att bli överrumplad av samma känslor som enbart suger kraft och absolut inte,
när man äntligen blivit kvitt dem, lämnat någon form av klokhet och förståelse för vad som är uppbyggande eller inte,
det lärde man ju sig första gången det hände, nu blir man bara irriterande påmind över glömd kunskap och att man inte väjde i tid.
Att våga utelämna sig och ärlighet är goda egenskaper som kommit med livstiden,
den enda chansen till att med liv och lust kunna bygga upp en relation till livet med mig själv och självklart i mina försök att skapa ett liv med en annan människa.
Hälsningar
Senilia Stringlist
Nästa fråga är då:
Vem släppte lös känsloapan!?
Därom språkas det högljutt i hjärndepåerna!
Man kan verkligen skratta gott åt sig själv när plötsligt en klokhet drar förbi skriven med stora bokstäver, upplyst i neon, svår att undvika,
det har den förmodligen gjort under en tid,
man har bara inte valt att se den och det har inte varit lätt.
det har den förmodligen gjort under en tid,
man har bara inte valt att se den och det har inte varit lätt.
Att undvika den alltså!
GÅ INTE DIT!
TA DET LUGNT!!
KÄNN EFTER!!
KÄNN EFTER!!
KRÅNGLA INTE TILL DET!!
Några utrop som idogt ignoreras när man som mest skulle behöva släppa in dem i den ständigt rusande känslokvarnen för viss avdramatisering och eftertanke!
Jag har länge undrat varför känsloapan inom mig gör mina tentakler så enormt känsliga och gravt analyserande.
För att inte tala om misstänksam, orolig och fullkomligt distanslös!
Man tänker väl aldrig så mycket och maniskt som i en känslostorm av något slag.
Kommer jag vidare i min analys?
Är resultatet jag kommit fram till det ultimata och framförallt är det sant?
Där känsloapan smiter in rinner vettet ut!
Hälsningar
Transpirerlia Gapkvist
Undrar var apan ligger och lurar nu…
… eller i väntan på nästa djurlur
Ett slag försökte jag leva utan att tänka och känna,
det var ytterst förvirrande, inte dåligt direkt i den fas av livet jag befann mig i
men så klart inte den bästa lösningen.
En form av stiliserat lugn och i kombination med ett oengagemang, känns ju inte som bra parametrar för ett rikt och efter egen förmåga, lyckligt liv.
Eftersom jag nu valt att leva i känslostormar och dessutom tar min näring ur dem är det ju ännu viktigare att ha en klar bild av sig själv med insiktsfull distans och se det komiska i ens frustrationer. Skratt hjälper på ett strålande sätt att få distansen till vad som är bra och vad som är dåligt.
Det är intressant hur känsloapan tar över ens liv och hur annars viktiga saker plötsligt inte betyder något över huvudtaget.
Ett tillstånd av distanslöshet och egoism regerar i en krampande hjärna som vägrar att gå vidare i flödande tankebanor.
När man väl jagat ut apskrället och dess kumpaner undrar man varför man lade så mycket energi på en situation som man själv lyckats blåsa upp till oigenkännlighet!
Hälsningar
Apan
